Mössan att inte göra något vettigt i

Dammråttor överallt, och chipssmulor trängde ner i mattan. Gamla urpressade limehalvor och lökskal trängdes i vasken och lockade till sig flugor och ohyra. Räkningarna var obetalda och inte en matlåda var gjord inför den kommande arbetsveckan. Och visst hade han sagt minst hundra gånger att Nästa helg skulle han köpa ett gymkort och börja träna. Och det var fint väder, han borde ta en promenad. Senare kanske det skulle regna, så det gällde att passa på. Och käglorna i hallen jonglerade inte sig själva och när målade han en tavla sist? Det som han tyckte så mycket om att göra, och alla böcker han borde läsa, och matlådorna höll han på att glömma igen så han borde gå och handla men först kanske starta en tvättmaskin men han hade ju glömt sortera tvätten och visst tog han väl med arbetsskjortorna hem igår eller glömde han det så som han alltid glömde att han skulle betala räkningarna som sakta blev till ett berg och guu-uud va dammigt det började bli här.

   ”Hörrö”, sa en röst från hatthyllan och avbröt Nattens Väktare i sitt hälsosamma stressande.

  ”Hörrö kan du vara själv”, sa Nattens Väktare. ”Vem är det jag pratar med förresten? Du är väl inte nån gäst jag lovat att bjuda på nybakade källarfranska?”

    För utlova nybakad frukost var något han brukade göra för att på så vis eliminera de där hemska sovmorgnarna han tog ibland när kroppen helt felaktigt påstod att den behövde sova ut. Sova kunde man göra när man dött, brukade han säga, och så som han stressade runt jämt så borde ju det kunna bli aktuellt rätt snart ändå.

    ”Det är jag, den fulcharmiga mössan”, sa rösten och klev fram från skuggorna. ”När du har mig på dig behöver du inte göra något vettigt på hela dagen.” En stickad grön mössa, med konstig rund form, lite som en bunke av garn. Som en varelse ur en Alien-film hoppade den från hatthyllan och ner på vår hjältes huvud där den klängde sig fast.

   ”Åååååh, så mycket stress du har”, sa mössan.

  ”Va gör du?” skrek Nattens Väktare och försökte slänga av sig mössan, men det var lönlöst.

   ”Diskmaskinen kan du tömma en annan dag”, viskade mössan. ”Så du behöver inte gå till köket. Och inte heller till sovrummet, för då kommer du bara försöka bädda sängen.”

  ”Men vart ska jag då ta vägen?” grät Nattens Väktare förtvivlat. Han hade ju så mycket att göra idag. Kunde han inte åtminstone få städa toaletten?

   ”Hmmm … Alltså inte toaletten?”, mumlade mössan. ”Det var ju dit jag tänkte skicka dig, måste jag erkänna, för du beter dig lite kissnödigt.”

    ”Nej, men jag måste ju städa…”

    ”Så blir det! Vardagsrummet!” ropade mössan.

Dammråttor i hela lägenheten jublade vid den glada nyheten. Detta innebar nämligen att han inte skulle dammsuga. Istället skulle han nu sätta sig i vardagsrumssoffan och göra absolut ingenting.

    Nattens Väktare kände sig besegrad på ett ganska förnedrande sätt. Av en mössa, men samtidigt kunde han inte låta bli att njuta lite grann när han slog sig ner i soffan. Det var ju faktiskt ganska skönt. Ännu skönare var det att sträcka ut benen över schäslongen och bara titta upp i taket. En drös spindlar som han annars hade burit ut på altanen krälade runt där uppe och sträckte ut sina nät. Och lite längre bort hängde taklampan. En av glödlamporna behövde bytas, men det kunde han gott göra lite senare. Det här med att sitta i soffan var inte alls så dumt, åtminstone bara en stund.

  ”Vad gör du i soffan?” pep Badankan irriterat när hon ertappade honom med att sitta och slappna av. ”Skulle inte du cykla till affären?”

    ”I den här mössan?” sa Nattens Väktare och skrattade. ”Nähä, du. Idag ska jag inte göra någonting vettigt!”

   Badankan, som annars var rätt rapp i näbben, fann sig själv mållös. Det var ju faktiskt ett rimligt argument. Helt klart var det en mössa det inte gick att få något vettigt gjort i, det syntes lång väg. Han såg ut som en riktig slashas, en dagdrivare av rang. Det var en riktig ”Ligga hemma och äta chips-mössa”

   På tal om det ryckte det till i chipstarmen på vår försoffade hjälte. Vad var väl en slappedag utan minst en påse chips?

   ”Klart du ska gå och köpa chips”, sa mössan som läst hans tankar. ”Och öl, när du ändå är där.”

Handlandet hade gått mycket bra. Nattens Väktare lämnade Ica med fyra påsar chips, en sexpack folköl och lite glass. Inte så mycket som en grönsak, bara onyttigheter att avnjuta i soffan. Och i kassan förstod de på en gång när de såg mössan, det var en slappedag på gång. Inget vettigt hade inhandlats, för att inget vettigt skulle göras. Vår hjälte var så nöjd att det liknade inget annat.

    Men vem stod inte utanför Ica och tömde en brevlåda, om inte den söta brevbäraren? Hon kunde ju omöjligtvis komma ihåg honom och hans fumliga flirtförsök, tänkte vår hjälte. Varför hade han den här fåniga mössan på sig? Det gick ju inte att ta honom på allvar. Bäst att bara gå förbi…

   ”Hej!” ropade hon glatt till honom, så som man gör när man ser någon man känner igen.

    ”Hejsan”, sa Nattens Väktare och log. För det kunde ju inte skada.

    Men så såg hon hans mössa. En så osedvanligt ful mössa. Och sen såg hon matkassen. Skulle han äta alla de där chipsen själv? undrade hon nog. Hade han valt äckliga chips? Troligtvis tyckte hon att alla chips var riktigt äckligt. Och ju längre han stod och analyserade hennes blick, ju konstigare tyckte hon nog att han var.

    ”Jag måste hem och laga mat”, sa Nattens Väktare. ”Ha det bra.” Sen försvann han ut ur butiken riktigt fort. Laga mat? Vilken urbota korkad replik.

   ”Det där skötte du riktigt bra”, sa mössan. ”Hon verkade alldeles för vettig för dig. Men jösses va stressad du är plötsligt.”

Nattklubbens Väktare

I lägenheten som aldrig sover var det alltid disco med öppen bar. Där var alla möbler ett eget litet trumset, och alla tomma ytor en plats att dansa på. Där stod det alltid någon platta igång, där var belysningen mysig och luften frisk. Till taket var det högt, ville man önska en låt av Nina Simone eller metalbandet Meshuggah var det alltid uppskattat, men ville man höra Phil Collins ”Sussudio” gick det förstås också bra. Här dömdes ingen.

Och vem ägde dansgolvet, om inte Nattens Väktare i egen hög person? När han gled in på sin privata nattklubb i blommig skjorta med tajta sexiga jeans och solbrillor, drog dam-dammråttorna för andan. Kavajen slängd över axeln, varje steg perfekt i takt med David Bowies ”Lets dance”. Han kastade kavajen över en tom stol och bjöd upp sig själv, dels för att han på så sätt inte behövde ställa ner sin drink, men främst för att ingen kunde hantera hans heta danssteg.

Inför beundrande blickar utförde han alla de avancerade dansstegen, ”Tranan”, ”toalettkön”, och ”Stora grodskuttet.” Ibland gjorde han rörelser som ingen ens satt namn på. Svängde med armarna som ett sjögräs i stormiga vatten, sparkade med benen som en kissnödig ninja och lufttrummade med i musiken. Och så stod det ju en gitarr mitt på dansgolvet, den tog han upp och spelade ett solo. Vissa kvällar funkade det rätt bra till musiken dessutom.

Ikväll var Giraffen Juanita också där, men hon var inte lika bra på att dansa som Nattens Väktare. Hon var nog mest där för musiken, eller kanske var det för att hon faktiskt bodde där. Att hon var gjord av papier-maché gjorde det inte lättare för henne, så Nattens Väktare kunde ibland lyfta upp henne och ta en sväng med henne. När hon blivit åksjuk och vår dansanta hjälte blivit trött och svettig, satte han ner henne och släntrade av mot baren för en ny drink.

”Kan du blanda en Manhattan?” frågade Nattens Väktare bartendern.

”Absolut”, svarade Nattens Väktare, för det var han som var bartendern. ”Vill du ha ett körsbär till den?”

”Har du körsbär?”

”Nej, så jag hoppas du klarar dig utan.”

Det var en härlig fredagskväll, och nog skulle det kunna bli en härlig fredagsnatt av det till slut, tänkte Nattens Väktare och gled fram till en tjusig madam som han definitivt just fantiserat fram. ”Är du här ofta?” hade blivit lite konstigt att fråga någon som inte var här alls, så han frågade inte det alls. Det bästa med att flirta med folk som inte finns var nämligen att han inte behövde kunna några raggningsrepliker. De kunde prata om precis vad som helst dessutom. Ikväll valde Nattens Väktare att berätta om sina fantastiska chips-mackor, två brödskivor med chips emellan. Hon var mycket imponerad.

”Så, frukost hos mig imorgon, alltså?” föreslog Nattens Väktare med en framfusig ton han aldrig i livet hade använt på en verklig människa.

Men än var det hålligång i klubben. Än vibrerade luften av dammråttor hungrande efter spänning. Än gick både drinkshakern och musiken på högvarv. Den vackra damens längtansfulla ögon fick fortsätta längta en stund till. Han knäppte upp ännu en skjortknapp, blottade lite hud och hon nästan svimmade vid åsynen. Så mycket sexighet i en person, han var som ett överladdat batteri, eller en omskakad läskburk redo att explodera av kolsyrad härlighet.

Nattens Väktare höll igång i exakt tre minuter till, sen ropade de från köket att hans pommestallrik var klar. Ytterligare två minuter senare var pommestallriken slut och han satt i en lite för bekväm soffa och flirtade med sin sköna. ”Konsten med pommestallrikar, och egentligen all mat, är att man inte kan ha för mycket rostad lök”, förklarade han. ”Ju mer desto bättre.”

”Så sensuellt”, viskade hon i hans öra. Varm luft, blöta läppar, hennes godisdoftande läppcerat, allt försvann in i örat och in i hjärnan där tusen små erotikröda LED-lampor tändes och fick blodet att puttra.

Det här är riktigt mysigt, tänkte han. Sen blev det svart.

Strax innan midnatt vaknade han under sitt vardagsrumsbord med en gosedjurshöna under huvudet. Nattklubben hade stängt, musiken tystnat och kvällen som skulle ha varit en evighet tog slut långt tidigare än han hade tänkt sig. Dessutom var hans drink inte kall längre.

Framförallt var den vackra kvinnan försvunnen. Hade han snarkat så hemskt att hon gått hem istället? Eller hade Peter Pan kommit flygande och tagit med henne till Neverland? Hemskt var det i alla fall, för de hade så mycket gemensamt. Kanske var det kvinnan i hans drömmar, och de kunde ha flyttat till ett hus de hittat på tillsammans och skaffat en låtsashund och låtsasbarn.

Men när allt kom omkring var det faktiskt ganska skönt att hon inte sov över hos honom.

”Fler chipsmackor till mig”, fnissade han och somnade om.

Hamburgaren som log

Det fanns stunder i livet då Nattens Väktare var glad, faktiskt lycklig, över att bo ensam. En av de stunderna skulle strax infalla. Snart var de två massiva hamburgarna klara, såser, alfagroddar, svartkål, saltgurka, rostad lök trängdes mellan bröden med biffarna gjorda på fermenterade gula ärtor. Han tänkte trycka i sig båda två så fort att han inte skulle hinna bli mätt innan allt var uppätet. Sås och groddar i skägget, rostad lök i knät, och olja precis överallt. Vem skulle hindra honom? Ljuva ensamma singelliv.

Han skrattade för sig själv, men det var ändå något som kändes fel ikväll. Vår hjälte var inte så sugen som han brukade vara. En del av honom var till och med äcklad över biffarna som låg och fräste i pannan. Var det den absurda mängden mat som störde honom? Nej, det måste ha varit något annat. Kanske hade det något att göra med blomflugorna som lagt sina ägg i köksvasken och svärmade runt allt han hade tänkt äta?

Inte heller när hamburgarna var färdigmonterade uppstod den där hungrande känslan. Svartkålen glittrade av olja, och tomatskivorna hotade att halka ut. Kanske skulle han ha gjort en fräsch sallad istället, eller helt enkelt låtit bli att göra middag. Han var ju egentligen inte hungrig. Solen sken in genom fönstren och gjorde köket varmt och instängt. Stekoset tog upp allt syre, och blomflugorna inkräktade på hans synfält. För yr för att flytta sig till vardagsrummet satt han kvar på sin köksstol och bestämde sig för att börja äta, men han orkade inte ens lyfta armarna.

Han andades tungt, så där som man gör när man är både full och trött. Plötsligt var han sugen på att lägga sig på golvet istället, men då märkte han att andetagen inte kom från honom. Var det bananflugorna som andades? De hade slagit sig till ro på hans hamburgare.

Nattens Väktare viftade bort dem och tog ett stadigt grepp om burgaren.

”Bra. Ät mig, så mår du bättre sen”, sa hamburgaren.

Vår hjälte släppte genast ner den på tallriken. Andetagen blev högre, och nu hördes dessutom hjärtslag som inte heller tillhörde honom. Han stirrade på hamburgaren, men den varken gjorde eller sa något man inte kan förvänta sig av en hamburgare. En tomatskiva hade halkat ur och låg bredvid tallriken. Bordsduken sög upp så mycket olja och tomatsaft den kunde med ett långt utdraget slöööööörp. Eller inbillade han sig bara? Var kom de där hjärtslagen ifrån?

”Hallå?” sa Nattens Väktare, men ingen svarade.

En stickande stank av förruttnelse gjorde intrång på hans luktsinne, och med den kom en svärm av blomflugor. Men den där stanken, den hade väl varit där i bakgrunden hela tiden? Han hade bara inte tänkt på den.

”Ät mig”, sa hamburgaren igen och log. ”Ät mig så mår du bättre!”

En hamburgare som ler kanske låter som en kul bild, men det här såg mer ut som om någon skurit ut två tandrader ur någons mun och placerat dem mellan två hamburgerbröd.

”Är det du som andas?” frågade Nattens Väktare.

Men hamburgaren hade återgått till att vara en helt vanlig hamburgare och sa ingenting. För en stund var det helt tyst, tills vår hjälte gjorde ett lytt försök och lyfte burgaren till sin mun. En hög hostning hördes, följt av andetag och hjärtslag. De kom från skåpet under vasken.

”Öppna inte”, sa hamburgaren.

Men han lyssnade inte, utan smög fram till skåpet. Hjärtslagen ökade i hastighet ju närmre han kom. Det var någon där inne, någon som andades rossligt.

Han knackade på luckan och andetagen tystnade.

”Öppna inte”, sa hamburgaren igen, nu med det där obehagliga leendet igen. Tänderna täckta med blomflugor.

”Är det nån där?” frågade Nattens Väktare. Den ofattbara stanken pyste ut från springan under luckan, i form av en varm och rutten gas. ”Jag tänker öppna nu.”

Hjärtslagen nästan galopperade när han ryckte upp skåpsluckorna och där var den.

Kompostpåsen hade åtta armar, ett stort buskigt skägg och huggtänder. Den rapade surt och såg på vår hjälte med röda ögon.

I panik kastade han sig ut genom altandörren. Bort från sopångor och mögel. Han sjönk ihop på sin utesoffa, med bultande hjärta och snabba ytliga andetag, men i takt med att han satt där och andades fylldes lungorna av frisk luft. Snart var han lugn, yrseln var borta.

”För bövelen, vad är det för hemsk lukt”, skrek Badankan som kommit till köket för att se vad som stod på. ”När gick du ut med soporna sist?”

Det var nog en vecka sen, tänkte den maskerade hämnaren för sig själv. Inte konstigt att han hallucinerade.

Kompostpåsen skrek hela vägen ut till sophuset, och Nattens Väktare fick kittla den under armarna för att den skulle släppa dörrkarmen, men nu var den i alla fall utburen. Han öppnade tvärdrag i lägenheten och satte sig på uteplatsen med sina hamburgare. Åt med god aptit, och låtsades inte om alla som gick förbi utanför grinden och såg hur kladdig han blev. Luften var frisk, hallucinationerna försvann med den dåliga luften, och det enda som hördes var hans egna andetag. Dessutom var burgarna riktigt goda tills han bet i något hårt och hittade en tand som inte tillhörde honom.

Hundpussar

”Usch, va du ser nöjd ut”, pep Badankan när Nattens Väktare kom genom dörren. ”Vad har du nu ställt till med?”

”Jag har varit i Genarp”, svarade Nattens Väktare lyckligt.

Efter att ha tvättat händerna en halv minut, så som alla ansvarstagande superhjältar gör, slog han sig ner i sin favoritfåtölj med en kopp te. Fötterna på fotpallen, blicken rakt ut genom fönstret, bortom hustaken, ovan molnen och ut i världsrymden. Log som om han hittat något riktigt fint där ute, andades som om allt var väl i världen.

”Jaha, och vad hände i Genarp?” pep Badankan. ”Du verkar ju helt väck. Blev du bjuden på droger?”

”Nä”, sa han drömmande.

Några sekunder tickade bort, där man vanligtvis hade förväntat sig någon slags fortsättning eller förklaring, men det verkade inte Nattens Väktare medveten om. Han var mitt i en klunk te när Badankan plötsligt vrålade:

”MEN VAD HÄNDE DÅ?”

”Lugn nu, hörrö…”

”Har du fått löneförhöjning? Hittade du en portal till Neverland? Fick du en puss av en snygg tjej?”

Vid ordet ”puss” blev hans redan breda leende ännu bredare.

Badankan gapade. ”Va? En puss? Har du hittat en flickvän som kan ta hand om dig?”

”Flickvän? Äsch, mycket bättre!” utropade han och kunde inte längre dölja sin entusiasm, utan ställde sig upp i fåtöljen. ”Jag har fått hundpussar, och hela jag är täckt med hundhår!”

Badankan skakade på huvudet och gick och la sig istället. Nattens Väktare hade uppenbarligen blivit galen. Troligtvis hade han blivit drogad, blivit snurrig och åkt till Genarp, och där hade han väl träffat någon byracka att gosa med och förmodligen fått i sig något mer. Kanske var det rena turen att han hittade hem alls.

Badankan visste inte mycket om droger, men hon antog i alla fall att han skulle vara riktigt bakis imorgon, och det skulle minsann bli kul att se.

Det Badankan inte heller visste något om när saker i livet bara klaffar. När den där känslan av att något väsentligt saknas i tillvaron plötsligt försvinner. Hon visste heller inte mycket om att ha vänner som flyttar långt långt bort, så att man bara kan träffa dem nån gång om året. Så när de åtta år senare flyttar tillbaka uppstår en harmonisk känsla, som varm choklad en stormig decemberdag, eller att lägga sig i nytvättade sängkläder. Som att ha sorterat sin skivsamling i alfabetisk ordning, eller att dra upp en egenodlad morot ur jorden.

Just detta hade nyligen hänt i Nattens Väktares liv. Hans bästa vän, The Mad Hatter som han numera ville kalla sig, hade flyttat tillbaks till Skåne, till en liten håla en halvtimme utanför Lund. Äntligen skulle de kunna ta en spontanöl ihop på en vardag, eller träffas mest för att få kränga chips tillsammans. Tänk att när behovet fanns, vilket det ofta gjorde, kunde han träffa sin vän och prata om allt mellan glädje och sorg. Om livet nu var en bergochdalbana var The Mad Hatter definitivt säkerhetsbältet.

Att hans vän haft den goda smaken att skaffa sig en hund gjorde så klart bara saken bättre. En hundnos i handen, en puss i pannan. Och hundhår! Massor med hundhår överallt! Aldrig hade han väl trott att det var något han skulle sakna så när hans egen ögonsten, hunden Chaplin, flyttade ifrån honom.

”Ja, jag slipper i alla fall kämpa med hundhåren på mattan”, brukade han säga till folk som frågade hur han hade det nu utan sin hund. Men faktum var att han saknade även det. Alla de där små omständliga sakerna som inte längre fanns i hans liv, de var ju också en del av bilden. Även om han numera tog promenader med bara sig själv följde det ändå med tre fyra hundbajspåsar i fickan. Det kändes bäst så.

Det var en lång rad tankar och känslor som flög genom vår hjälte när han satt i soffan och myste med hunden Isis (som var en riktig terrorhund som valp), då The Mad Hatter plötsligt säger:

”Det är faktiskt ett datum rätt snart då det skulle behövas en hundvakt. Du kanske är ledig?”

Klockan var strax över ett på natten när Badankan tittade in i vardagsrummet för att se var Nattens Väktare tagit vägen. Han skulle ju för bövelen jobba imorgon bitti och borde ha gått i säng för länge sen! I fåtöljen fortfarande, den slashasen, och sov djupt. Först tänkte hon skrämma honom med sitt högsta pip. Att han drömde om allt de skulle hitta på, The Mad Hatter, hunden Isis och han, det hade inte Badankan någon aning om. Men han såg så rofylld ut. Hon kollade så att han ställt väckarklockan på fyra, la en filt över honom och gick tillbaka till sovrummet.

Semestern är över

”Vakna, vaaaakna …”

Skepnaden som stod lutad över honom hade inga ögon, men tycktes ändå stirra på Nattens Väktare. Med sina långa klor skrapade den på madrassen, skrattade hest och ryckte bort täcket.

”Välkommen till helvetet, för nu är semestern över.”

Nattens Väktare tände sänglampan och såg på varelsen. En grå utmärglad kropp, svettigt hår och sår längs armarna. En sur andedräkt kom ifrån det väldiga gapet.

”Åh, det måste ju vara du som är den där Semestern är över-ångesten”, sa vår hjälte och gäspade.

”Oh, ja. Den värsta av mardrömmar, den starkaste av våndor. Den alla människor fruktar. Nu väntar ett helt år innan det är semester ig…”

”Ja, dig har jag blivit varnad för.”

Nattens Väktare reste sig ur sängen, tog fram rena kläder och gick till badrummet. Ångesten hängde över honom som en gas, livsfarlig att andas in, hemsk att beskåda.

”Visst vore det skönt att sova ända till åtta idag? Men se det är det slut med.”

Nattens Väktare gnuggade sig i ögonen och ställde sig i duschen. Visst kändes det lite märkligt att stiga upp vid fyra på morgonen igen, men än mer surrealistiskt var det att kroppen så väl kom ihåg alla rutiner. Det gick liksom med automatik, vilket var snudd på fascinerande.

Semestern är över-ångesten svävade in genom duschdraperiet och hånlog.

”Vill du inte bara sätta dig ner och gråta? Tillbaka till jobbet, när du hade kunnat vara … Va tusan pysslar du med?”

Nattens Väktare hade börjat sjunga. ”I´m singin´ in the rain, just singin´ in the rain…” Jonglerade med duschtvålen och visslade. Han hade helt glömt hur mycket sämre han sjöng på morgonen när han inte riktigt vaknat än.

”Usch ja, det är minsann lite småsömnigt”, skrattade han för sig själv. ”Eller hur, lilla ångest?”

”Lilla ångest?” sa Semestern är över-ångesten. ”Lilla?”

Efter att ha torkat sig med en nytvättad handduk, satt på sig kläder och startat en mysig jazzskiva att gunga med i, gick han ut till köket och kokade kaffe. Semestern är över-ångesten satt i skafferiet och gnisslade tänder.

”Så här dags blir det inte lätt att tvinga i sig frukost, va?”

Nattens Väktare svarade inte, utan bredde två stora smörgåsar. Den lilla ångesten kunde inte göra annat än gapa när vår hjälte med god aptit stoppade dem i sig och nynnade med i musiken.

”Det är när man ska till jobbet kaffet smakar som bäst”, sa han till ångesten och tog en stor klunk.

”Men tänk om du glömmer busskortet hemma! Då kommer du försent på första dagen minsann!”

”Det ligger i jackfickan”, svarade Nattens Väktare.

”Tänk om du glömmer arbetskläderna, eller matlådan!”

”Allt är nedpackat.”

Semestern är över-ångesten stod tyst på köksgolvet en lång stund och lyssnade på hur Nattens Väktare smaskade macka och sörplade kaffe. En liten tår rann nerför kinden.

”Jag förstår inte”, sa den till slut. ”Du har ju ångest över precis allt annat hela tiden. Mina kollegor på kontoret berättar alltid om hur lätt det är att stressa upp dig. En glappande fjärrkontroll, överkokta makaroner, ett vanligt telefonsamtal … Fattar du inte att du inte kommer ha någon semester igen på ett helt år? Vem får inte ångest vid den tanken?”

Men Nattens Väktare var inte ens kvar när ångesten pratat färdigt. Han hade just satt sig på cykeln och satt av mot jobbet, med ett stört omöjligt leende i ansiktet. Visslade gjorde han visst också, konstaterade den stackars ångesten, som bara försökt göra sitt jobb.

Vad skulle den säga till sina ångestkollegor? Skulle de hånskratta? Ja, det är väl klart att de skulle göra, det var ju deras specialitet att förstora upp jobbiga saker. Varje litet frö av osäkerhet skulle vattnas med syrliga kommentarer tills fröet blivit en fullskalig ångestattack. Varför var de så taskiga på kontoret? För lite sedan blev den lilla ångesten utsedd till månadens sämsta anställde. Var det konstigt att man mådde dåligt? Den ryste bara av tanken på att gå till jobbet?

Vad jobbade Nattens Väktare med? Det måste vara något alldeles underbart, tänkte den lilla ångesten. Visst var det något om livsmedel? Kanske skulle den söka ett liknande jobb? Slippa hela den här ångestbiten. Det hade varit skönt. Förmultningsbranchen skulle tydligen vara rolig. Mögel var en yrkesroll med utrymme att växa i, det hade den hört.

Så när Nattens Väktare kom hem från första arbetspasset, trött, sliten, men glad, hade Semestern är över-ångesten arbetsprov i pastasalladen han hade tänkt äta. Och helt klart hade ångesten en fallenhet för förmultning. En naturbegåvning.

Konsten att göra bort sig på café

”Det är en roman jag jobbar på”, svarade Nattens Väktare på baristans fråga. ”Enda sättet att få klart den är att skriva lite varje dag.”

Hon nickade och log. Tack och lov frågade hon inte vad den handlade om, för det visste han knappt själv. Det var väl mer en känsla, kanske till och med ett händelseförlopp om han kände sig generös, men så mycket handling var det väl inte. Men det slapp han, som sagt, förklara för henne. Han tog sitt billiga bryggkaffe och gick ner till undervåningen för att leta upp ett bord att jobba vid, allt i tron om att han imponerat på henne. En målmedveten författare som dök upp varje dag vid elva, med sina drömmar och idéer under full kontroll. Hon behövde ju inte veta att utgifterna för det helt vanliga bryggkaffet, som han egentligen hade kunnat göra själv hemma, steg betydligt fortare än antalet tecken i hans romanprojekt.

Han nynnade med i någon bekant jazzstandard som spelades i bakgrunden och kände sig precis så där kreativ och unik han behövde för att vara till freds med sig själv. Åtminstone tills han kom ner för trappan.

Vid vartannat bord sken en apple-logga, och framför datorskärmarna satt snubbar med skägg av varierande längd. Alla hade skjorta och finbyxor, de flesta hade en mobiltelefon på bordet som de inte låtsades om, och ingen såg ut att ha rört sitt kaffe. Nästan som intränat lyfte de sina blickar från datorskärmarna och granskade vår hjälte. Hur höll han kaffet? Han hade väl inte mjölk i det? Vad för dator hade han under armen? Inte en Apple? Nähe. Hur var han klädd? Såg han ut som en författare?

För att göra saken värre för sig gjorde han det stora misstaget att hälsa på en av författarsnubbarna. Ett vanligt enkelt ”Hej” som han ångrade så fort det lämnat hans läppar. Författarsnubben dröjde med sitt svar, såg bara på honom med smala ögon innan han skakade på huvudet och återgick till sitt frenetiska tryckande på tangentbordet.

Det borde han ju ha förstått. Riktiga författare pratar inte med någon, utan skattar ensamheten över allt annat i världen. Det var därför de alla satt samlade här på caféet.

Nattens Väktare fick inte heller ihop logiken, men det var väl bara ännu en av alla dessa saker han inte förstod. Skamsen smög han bort mot ett bord som stod avsides. Den närmsta författarsnubben satt två bord bort och låtsades inte om att han fått en granne. Eller så var han så djupt försjunken i sitt skapande att han helt enkelt inte märkte att vår maskerade hjälte slagit sig ner. Ljudet av tangentbord var det enda som hördes, ett evigt klicketi-klackande, som tjugo gamla mekaniska klockor som slog oregelbundet och ur synk.

Han skulle inte låtsas om det, det bestämde sig Nattens Väktare för riktigt fort. Det var bara fånigt att sitta här och tävla i antal skrivna tecken. Det fanns ju inget som sa att något av det som skrevs var av värde, och själv hade han ju bara ett kapitel kvar på sin roman. Det var värt en hel del, faktiskt.

Lite stolt över sig själv gjorde han dagens andra misstag – han tog en jätteklunk av kaffet. Klickandet och klackandet tystnade och som lampor under en fängelserymning vändes rummets samtliga författarsnubbe-ögon mot honom.

Kaffet var ju inte till för att dricka. Det skulle bara stå där. På sin höjd sippas på, och bara en amatör skulle ta en stor klunk. Vem trodde han att han var?

En författarsnubbe i polotröja och kavaj visade hur det gick till. Han kastade en filosofisk blick upp i taket och sträckte sig efter sin mugg. Noggrant noterade Nattens Väktare hur snubben bara la muggen mot läppen innan han ställde ner den igen. Inte så mycket som en sipp. Ett riktigt proffs.

”Uuuuuuhhh …” hördes från en annan ände av caféet där en snubbe i basker ställde ner sin mugg med ett äcklat ansiktsuttryck. Nackdelen med sippandet var att kaffet kallnade snabbt och blev i stort sett odrickbart, fast det var enligt de andra författarsnubbarna ett tecken på att man drack på rätt sätt. De nickade i nåt slags medhåll och tog en sipp ur sina respektive muggar, varpå de flesta kom med något utlåtande som ”Eerrrruuu” eller ”Brräääää”.

Ungefär en halvtimme av högljutt skrivande och kaffefrustningar fortlöpte, alltmedan Nattens Väktare inte fick ett ord skrivet. Varje ord hans granne skrev kändes som ett knivhugg rakt i romanprojektet. Bryggkaffet åldrades fort i muggen, blev kallt och bittert. Lite som livet självt.

Ett fnittrande och smackande hördes plötsligt. En tjej och en kille i tjugoårsåldern hade satt sig i soffan mitt i rummet och hånglade nu ohämmat. Det här var vändpunkten, ty hångel de inte själva var inkluderade i var det värsta en författarsnubbe visste. Antingen hade de aldrig själva fått chansen att hångla så där på café när de var unga, eller så slungades de tillbaka till en tid som flytt. Var hade dessa glada hångeldagar tagit vägen? Nu satt de här och sippade kallt kaffe för syns skull, medan ungdomarna helt enkelt glömde sina delikata kladdkakor och föll in i varandras munnar.

Författarsnubbarna gav upp. En efter en kastade de i sig kaffet, gav ifrån sig ett sista ”Uuuäähhhh”, vek ihop sina laptops och gick. Några satt kvar och försökte arbeta trots att smaskandet av blöta ungdomstungor skar som en kniv genom alla tankar som kanske kunde formas till meningar. I slutändan kunde inte ens snubben i polotröja uthärda. Med tårar i ögonen gick han förbi bordet där Nattens Väktare satt, och förbi ungdomarna. ”Fy fan”, väste han till dem, men de märkte så klart ingenting.

Det gjorde inte heller Nattens Väktare som nu skrev mer än han gjort på flera månader. Texten var som en del av honom, flöt genom blodådrorna ut i fingerspetsarna, och sen ut i word-dokumentet. Han upplevde maximalt kreativt flow.

Hemligheten han bar på var att han ständigt kände sig vemodig. Att vara ensam och oönskad, någon man helt enkelt inte hånglade med, hade alltid varit en del av honom, således hans styrka. Han hade lärt sig leva med det och kanalisera sorgen på ett närmast övermänskligt sätt. Andras smaskiga kyssar var hans ledmotiv, soundtracket till allt han gjorde. Därför skrev han nu för glatta livet.

”Hur gick skrivandet”, frågade baristan när vår hjälte kom upp för trappan.

”Strålande”, sa Nattens Väktare med ett leende. ”Jag känner mig ensammare än någonsin.”

Den sensuella uteplatsen

Sommarn förde inte bara med sig lediga dagar och fler fantasiromanser än Nattens Väktare någonsin skulle ta tag i, den innebar även en olidlig värme. En superhjälte som går klädd i fladdermuskostym av läder året om har av förklarliga skäl lite svårare att hantera högre temperaturer är 18 grader, så det vore en underdrift att säga att sommarn inte var en favorit. Större delen av semestern ägnade han åt att ligga på golvet och andas. Som en sjöstjärna krälade han runt i lägenheten, letande efter en bit golv som fortfarande var någorlunda sval. Och så alla de här hemska vännerna som menade att han hade för mycket kläder på sig. Han var ju knappt naken när han duschade. Tanken på att visa sig utomhus i bar överkropp gjorde honom så generad att han kröp in bakom en kudde och inte kom fram igen förrän solen gått ner.

Men just den här sommaren var annorlunda. Just den här sommaren hade han fått ett gäng lastpallar att bygga sig en utesoffa av. Det var en avancerad konstruktion, tre pallar staplade på varandra, och intill dem, ytterligare tre pallar staplade på varandra. Några madrasser, kuddar och filtar så behövde ingen se att han inte ens besvärat sig med att skruva ihop dem.

Resultatet var vad drömmar var gjorda av. Tänk att ligga där och titta på molnen. Tänk att ta med sig en drink och en bok. Få sträcka ut benen, tänka att få somna där ute i friska luften. Ja, tänk. För mycket mer än tänkande blev det inte, ty just när soffan var färdigmonterad, inköp av kuddar och madrasser inräknat, då började det regna. Och regna. Och så blev det lite solsken, i alla fall tillräckligt för att pallarna skulle hinna torka lite innan nästa regnfall kom.

Han hade nu stått en vecka och tittat på utesoffan genom fönstret. En vecka av romantiska möten som garanterat hade skett i soffan om det inte vore för regnet. Kanske hade den söta brevbäraren av en ren slump cyklat förbi hans altan. Ni kan ge er på att Nattens Väktare hade stått vid sina tomatplantor och arbetat sig sexigt svettig. Inte för att vanligt folk blir så svettiga av att knipsa av tjuvskott från plantor, men ändå. Han skulle ha slängt med håret, spänt sina glänsande biceps och låtsats som om han inte sett brevbärare stå där framför grinden förrän nu. Kanske skulle han ha blinkat flörtigt mot henne. Nej, det hade blivit övertydligt. Istället skulle han ha hällt upp ett stort glas vatten, med isbitar klingande erotiskt mot glaset, och hällt i sig. Precis som på film skulle hälften rinna utanför munnen, ner längs halsen och blöta ner hans vita linne så att bröstmusklerna syntes ännu tydligare. Varför lämna något åt fantasin när man istället kan överträffa den, det var Nattens Väktares motto.

”Varmt idag”, sa Nattens Väktare.

”Mmm”, sa brevbäraren utan att veta vilken del av hans kropp hon skulle fästa blicken på.

”Får jag erbjuda ett glas vatten?”

Och så släppte hon cykeln som trillade i marken. Breven virvlade runt henne i slow motion när hon öppnade grinden och ställde sig nära nära inpå honom.

”Vilken vacker …” viskade hon i hans öra ”… utesoffa du har.”

”Den är bekväm också”, svarade Nattens Väktare och såg på medan hon drack ur hans glas.

”Mmm, gott”, sa hon.

”Det är viktigt att dricka när det är så här … hett.”

”Vem pratar du med?”

Den vackra brevbäraren i hans famn ersattes av ett kallt köksfönster, och isbitarnas rasslande blev till tunga regndroppar mot rutan.

”Jag hoppas inte att jag avbröt något”, pep Badankan. ”Jag kan lämna dig och köksfönstret ifred och ni vill?”

Hon fnissade med den där sedvanliga pipigheten som fick Nattens Väktare att undra varför hon bodde hos honom överhuvudtaget. Och inte kom han på något spydigt att svara tillbaka heller. Istället blev han stående där och tittade dumt på uteplatsen och undrade varför han aldrig fick dagdrömma ifred. Var det för att resten av världen var avundsjuk på hur bra han var på det som de alltid störde honom?

”Ska du ut?” frågade Badankan.

”Nej.”

”Men det ska jag, det är perfekt väder för badankor.”

Med en fnysning öppnade han dörren för sin självgoda gummianka, sen gick han och la sig istället. Kanske skulle morgondagen erbjuda mer av både solsken och kärlek? Och med de tankarna somnade han lyckligt ovetande om två saker: Att morgondagen skulle vara minst lika regnig, och att Badankan just i den sekunden satt på de dyngsura lastpallarna och vänslades med grannens snygga badanka.